Vadet

"100 spänn på att han är tyngdlyftare" viskade Perikles i örat på mig. "Vad pratar du om?" frågade jag. "Han där! Killen som går mot oss. Han är bergis tyngdlyftare!" sa Perikles med iver i rösten. "Ibland är du så himla konstig, men visst! Kör i vind!" sa jag glatt. Med nyfikna steg närmade vi oss killen. Pulsen steg på oss båda. Jag sneglade på Perikles. Hans kinder var något röda av den kalla vinden. Han såg bra ut. Våra blickar möttes för en sekund och Perikles gav mig ett leende. Det värmde. Min puls ökade något. Jag kunde nu känna den i halsen. Min hals pulserade. När killen närmade oss började jag plötsligt tvivla på mitt ställningstagande i vadet. Tänk om han är tyngdlyftare? Jag hade bara sagt "Kör i vind!" och sen hade hjulen börjat rulla. Allt för snabbt? Jag ville ha en kram. Vi kramade om varann. Jag och Perikles. "Som för att besegla vadet" sa jag. Vi kände båda hur våra frustande andetag plötsligt var synkroniserade och att vi andades i takt. Det hela hade varit över på ett par sekunder. "Vi skulle aldrig gjort det där!" utbrast jag med panik i röst. "Det är för sent. Han är här nu" sa Perikles med sin sedvanliga kyla. Att han kan hålla sig så kylig i alla situationer. Imponerande. Vi mötte killen. Han slängde en avslagen blick mot mig och sakta slog hans ögon igen och när han öppnade de igen, sakta, så vilade de på Perikles. Han passerade oss. Perikles och jag stannade upp. Vi vände oss om. Sanningens ögonblick var här. Där, på killens ryggtavla, stod det. I stora bokstäver; "TYNGDLYFTARE".