Jag skulle aldrig bli arg.

Dom installerade ett program på datorn. Dom? Pappa och min äldsta bror. Datorn? En IBM Aptiva – 486 SX/25 MHz, 8MB RAM med 40 rymliga megabytes hårddisk.

Det var min bror som satt vid tangentbordet. Pappa stod bredvid. Jag höll mig i bakgrunden. Kände att stämningen började bli lite sisådär. Min bror var irriterad och jag var inte så peppad på att gå in och ta en onödig ryggsmäll. Såhär i efterhand kan jag förstå min brors ilska. Det var knappt styrfart på datorn och disketterna var minst 42 till antalet. När det då blir "read error" på 36:e disken så är det klart att knoppar brister. Där och då kunde jag bara inte fatta hur han eller någon annan för den delen kan bli så arg? Bara sådär? Jag stängde dörren om mig, la upp strumpbollen på mattkanten och sköt ett så hårt slagskott jag ba kunde mot min Patrick Roy plansch. Mål. Efter det en tyst överenskommelse med mig själv – jag ska aldrig bli arg.