Att arbeta in en doft

Ett tips. Om man vet att man ska göra något roligt och vill förstärka de efterföljande minnena något så kan man arbeta in en doft. Jag gjorde det en gång. Vi skulle åka till ett land som jag inte vill utala namnet på eftersom det har ett ganska snuskigt namn och Mittstim är bättre än så. Hursomhaver, jag visste att det skulle bli fantastiskt. Så jag gick till Konsum och luktade in mig på deras intimhygien avdelning. Det jag sökte efter var en stark och distinkt doft som jag inte skulle glömma i första taget. Mitt val föll på Palmolive Aroma Therapy Shower Gel. Hela semestern överdoserade jag friskt, för det måste man, och vid hemresa en vecka senare var flaskan slut. Så nu när jag vill bli på bättre humör går jag och köper mig en flaska Palmolive Aroma Therapy Shower Gel och går hem och tar en dusch. And I tell you, it works every time!

En sång för Martin

Stillbild på Martin från inspelning

Jag har skrivit ett filmmanus som jag kallar "En sång för Martin". Det är tänkt att ingen ska kunna förhålla sig känslomässigt likgiltig till filmen. Den handlar om Mig och en ny arbetskollega. Den beskriver närgånget – om än ganska repetitivt – en vänskaps uppgång och upplösning genom "Guitar Hero III": slitningen mellan det jag, den friska, inte kan ge upp och det han, den insjuknande, inte kan eller vill klara. Parternas ömsesidiga och ofrivilliga förnedranden. Hur vänskapen är dömd att tappa fotfästet när identiteten smular bort. Det är desperation och ilska så det räcker och blir över, och visst, jag kan säga på en gång att jag grät nästan lika mycket när jag skrev denna film som då jag såg Dancer in the Dark.

Vadet

"100 spänn på att han är tyngdlyftare" viskade Perikles i örat på mig. "Vad pratar du om?" frågade jag. "Han där! Killen som går mot oss. Han är bergis tyngdlyftare!" sa Perikles med iver i rösten. "Ibland är du så himla konstig, men visst! Kör i vind!" sa jag glatt. Med nyfikna steg närmade vi oss killen. Pulsen steg på oss båda. Jag sneglade på Perikles. Hans kinder var något röda av den kalla vinden. Han såg bra ut. Våra blickar möttes för en sekund och Perikles gav mig ett leende. Det värmde. Min puls ökade något. Jag kunde nu känna den i halsen. Min hals pulserade. När killen närmade oss började jag plötsligt tvivla på mitt ställningstagande i vadet. Tänk om han är tyngdlyftare? Jag hade bara sagt "Kör i vind!" och sen hade hjulen börjat rulla. Allt för snabbt? Jag ville ha en kram. Vi kramade om varann. Jag och Perikles. "Som för att besegla vadet" sa jag. Vi kände båda hur våra frustande andetag plötsligt var synkroniserade och att vi andades i takt. Det hela hade varit över på ett par sekunder. "Vi skulle aldrig gjort det där!" utbrast jag med panik i röst. "Det är för sent. Han är här nu" sa Perikles med sin sedvanliga kyla. Att han kan hålla sig så kylig i alla situationer. Imponerande. Vi mötte killen. Han slängde en avslagen blick mot mig och sakta slog hans ögon igen och när han öppnade de igen, sakta, så vilade de på Perikles. Han passerade oss. Perikles och jag stannade upp. Vi vände oss om. Sanningens ögonblick var här. Där, på killens ryggtavla, stod det. I stora bokstäver; "TYNGDLYFTARE".

Det där svåra 47:e inlägget...

Ja, nästa inlägg kommer vara "det svåra 47:e inlägget". Det är då jag ska följa upp de 46 lyckade inläggen med ett minst lika bra. Det är ju vanligt att man väljer att utforska nya områden på "det svåra 47:e inlägget". Det kan handla om att man visar upp en mörkare, mer experimentell, sida. Det är ofta som sådana ansatser inte går hem, en viss skepsis uppstår bland allmänheten. För att skjuta upp problemet med "det svåra 47:e inlägget" är det vanligt att man startar en annan blogg, ett sidoprojekt. Mitt sidoprojekt blev You're Twistin' my Melon, Man!. Men nu är det dags för Mittstim igen. Snart släpps alltså Mittstims 47:e inlägg.